the ideas of a storyteller

jag säger bara en sak; jävla pianospelare!
det bor en galning i högre upp i mitt hus (jag bor på bottenvåningen)som spelar piano dagarna i ända. de första dagarna var det trevligt och undehållande, tills man inser att människan håller på hela tiden. det vill säga, han/hon spelar dygnet runt.
jag tror att jag snart går upp och eldar upp detdär pianot eller något. jag blir dum i huvudet av att somna och vakna till pianospelande.

idag har jag börjat måla. jag tror inte att jag har målat sedan stina tvingade oss att göra en kopia av någon känd tavla där vi ändrade saker. jag har inte målat av egen fri vilja på ännu längre tid.
idag var det något som släppte. jag gick in i bilden, frågade efter målarduk, penslar och oljefärg. och nu har jag en tavla på gång. det var något som flög i mig, men jag måste medge att jag tycker om det. jag blir alldeles blank i huvudet när jag målar
det är underbart
(jag ska måla om mitt rum när jag kommer hem. jag har redan börjat skissa.)

lars winnerbäck måste vara en av de bästa artisterna, alla kategorier. vilket humör jag än på är så kan jag finna precis det jag känner eller tänker på i hans texter. dessutom gör melodierna mig lugn och eftertänksam.
det behövs. jag reflekterar allt jag varit med om
denhär veckan

vi gjorde ett test på kreativitet i klassen idag. jag fick högsta poängen.
läraren blev jätteförvånad, och mina klasskamrater. nu är jag inte bara den missanpassade, jag är den kreativa galningen också. det är underhållande. till och med mycket underhållande. jag är sämst på naturämnen men bäst på kreativa ämnen. yez. äg.

kvällen är lång. jag kanske uppdaterar.
nu vill jag läsa.

livet längtar

Jag har fått en mobil. Det är väl dagens största händelse. Behöriga kan till och med våga sig på att fråga om numret, jag kanske är på bra humör och avslöjar det.


Idag har väl varit lagom halvdeppad, som vanligt med andra ord. Jag somnade på bussen påväg hem från skolan, det är märkligt med tanke på att busschauffören kör som en biltjuv. Men jag är så trött nuförtiden. Jag har verkligen inte ork till något. Jag sköter inte mina läxor, jag tränar inte, jag äter inte. Vad håller jag på med egentligen?
Här är det vettet som talar. Vettet som vanligtvis ligger i koma någonstans långt i mitt bakhuvud och väntar på en annan tid, ett annat liv.

Jag finner det rätt nöjsamt att vara observatören. Den holländska killen på min buss funderar på hur fan han ska få in stöten på holländska sophie i min klass. det är lite tragiskt, han försöker prata med mig om det. hur skulle jag kunna veta?
jag känner inte sophie. jag vet bara att hon är blond, och alldeles sådär sött korkad att man helst skulle vilja spy diskret i ett hörn. hu.

min kamera är bäst. jag går runt med en jättestor ryggsäck som väger typ två ton och innehåller alla mina skolböcker i ena handen och min lilla nätta kameraväska i ena handen. jag borde köpa en basker också, så förtydligar jag vilken djup och svår konstnärssjäl jag är. eller nåt.

jag uppskattar mail. jag älskar när folk mailar mig. jag känner mig inte bortglömd då, och det känns bra. för här är man oftast bortglömd, rent praktiskt sett. 2600 människor. det är inte svårt att vara ensam i en sådan stor skola.

jag har hittat min vrå!
ett vindsrum högst uppe i byggnad b.
det är dammigt och fyllt med en massa gamla bänkar och trasiga stolar
jag trivs där
jag passar in


idag skrev jag "denize, i love you!" med tippex på en av bänkarna i ITOK-rummet.
bara liksom för att ingen annan skulle göra det.
och för att någon kanske skulle lägga märke till att jag
andas,tänker
lever

horizon

Idag;
jag har fått ont i bröstet och ätit för många värktabletter. jag tänker ändå inte stanna hemma imorgon, jag har för mycket att göra. dessutom, på alla uppsatserna har jag ett referat att skriva på en biografi om hitler. boken är tvåhundrafyrtio sidor, jag är på sidan tre. referatet ska vara inne på torsdag.
jag vill dö.


mariette är så snäll. hon köpte en flaska vatten til mig på lunchen när jag
upptäckte att mina pengar var slut och min mage kändes upp och ner. jag tror att jag ska fota henne när hon gungar på barnens del av skolgården. hon är som vackrast då.

jag märker att jag förfaller här. dels mitt hjärta, det känns fysiskt tungt nu.
jag kan inte äta heller.
eller jo, rök. rök håller i mig. det är det som jag hålls upprätt av.

jag trodde att jag såg cina på gatan idag. det var liksom några underbara sekunder när jag verkligen trodde att det var hon, att hon liksom kommit för att hämta hem mig, och att alla som betyder något för mig skulle vänta bakom nästa gathörn. men så var det inte. cina vände sig om och var inte cina längre.
då började jag nästan gråta.

imorgon gömmer jag mig i mörkrummet. jag har iallafall en kamera nu, och svartvit film i mängder. någon tröst är det iallafall.
ooch jag har blivit lovad en scanner. när den kommer vete dock gudarna.

jag ska sova nu. natten ligger mörk vid mitt fönster och jag ska upp tidigt.
kärlek/ d

silent shadows of a saturday in solitude.

obehag. jag är på fel plats

jag har sovit idag, praktiskt taget sovit bort hela dagen. jag ser ingen mening i helgerna här, och uppsatserna orkar jag inte ens fundera över att skriva. är så borta i allt jag gör att det bara blir mer komplicerat om jag försöker få någon rätsida på det. har i princip bara ätit, sovit, läst och stoppat i mig värktabletter emot stygnen. (som inte alls gör ont; jag försöker bota någon annan slags smärta.)

mitt rum är underskattat. det går att skapa totalmörker i städskrubben. vi njuter, lyssnar på teitur och sätter luftkonditioneringen på 17 grader. det känns nästan som hemma då. inte riktigt, men nästan. hade man nu haft något vettigare för sig, som typ läsa läxor eller kolla på kort eller skriva mail eller något, så hade man säkert gjort det. men jag har inget vettigt för mig. så vad gör jag?
jag somnar under mitt skrivbord.

tre timmar senare vaknar jag och ingen är hemma. det är så min familj är, som skuggor. de kommer och går, och emellanåt märker man verkligen av dem, i nästa ser man dem knappt på en vecka. det är schysst. jag äter när det passar mig numera.
ibland är det nästan som att bo ensam.

266 dagar kvar.
jag överlever, om jag får helger att samla kraft på, som denhär.
hur trist det än må låta så är lördagar min veckas höjdpunkter. då får jag vara helt ensam, utan någon som inkräktar.
jag njuter.




she kills, with foreign films, the emptiness of day to day
and i wait until the weekend comes
so i can clear this uselessness from my brain
i count the days until she arrives
those precious minutes when she is mine
as we walk from my front door to her car
we are so close and alone
but that will disappear in a room filled with the warmth
of others company
there is too much company
i hide my wounded pride and stare off into the other cars
if i could just speak the words to tell her
exactly how i feel
i count the ways that i might say it
but i know that none of them will work because
she won't feel the same
i've come this far
but i can't go through with it because the truth would hurt
too much
this hurts too much
she goes back to the west coast to drink in the sunshine
and i will stay here in these dead plains
and try to make a seed grow
and i would pray for rain
if i thought that that would help

U as in Umbrella

idag; känslokyla & osäkerhet.
jag tycker inte om någon i min skola, inte sådär genuint och vackert iallafall.
men det är rätt lungt. jag ska inte påstå att jag bryr mig alltför mycket om det, jag ju inte kommer att fästa mig vid någon här i vilket fall. de jag älskar finns i sverige, de förstår hur jag tänker (ofta till och med när jag inte själv gör det)
ogillar när folk inte förstår mina kommentarer eller skämt
(jag var ju ganska dålig på engelska, anders skulle nog ångra detdär mvg:t nu.)


hursomhelst, jag har tre uppsatser att skriva till nästa veckas fredag, vet inte vart jag ska fiska upp min motivation, om jag nu ens har någon sådan
misstänker starkt att den ligger någotstans i virrvarret i vårt lagerrum, tillsammans med min röda halsduk, ett annat sätt att vara ung-boken och alla andra väsentligheter. jag vet inte ens vad jag har med mig och vad jag saknar


nu ska jag avhandla något som borde ha skrivits om för länge sedan, nämligen ämnet skoluniform. för det första så ska ni därhemma vara väldigt glada och lyckliga åt privilegiet att få bära era egna kläder. ni uppmuntras att söka det unika inom er. här vill de att vi ska vara likadana. tänka och filosofera på samma sätt. just nu går jag en kurs i hur man ska tänka för att vara en ultimat elev på den skolan jag går i.
det sätter betyg på våra tankar. hur sjukt är inte dethär?
jag var den enda eleven som fick ett någorlunda högt betyg, och det är för att jag inte gör annat än bråkar med läraren på lektionerna. okej, jag tänker inte som man ska, men jag säger någonting.
det är mer än vad som kan sägas om övriga passiva mähän.


dessutom är den varje modeskapares mardröm. skoluniformen, that is.

sättet att tänka här är ett helt annat än hemma. glöm japansk hentai.
nämner man ordet "sex" i en mening, om man ens anspelar på det lite milt, så är det enda svaret man får en rungande tystnad som sedan överslätar "misstaget" genom att snabbt glida in på neutralare mark eller, möjligtvis, om vi snackar asiatiska tonårstjejer, rodnande ansikten och hysteriska fnittrande. jag måste tänka på allt jag säger för att folk här inte ska ta det fel.
de skulle må bra av att ha lite mer ordentliga inrättnignar som RFSU och RFSL här. det behövs en sexuell revolution, det är vad som behövs. men med tanke på hur ruskigt korrekta alla är här så misstänker jag att det inte kommer att hända under de närmaste 20 åren.
och btw; homo och bisexualitet exsiterar inte ens på pappret här.
det är ju jävligt uppmuntrande.


jag blir bara mer och mer öppen emot allt här. jag kommer inte att ha några fördomar alls när jag kommer hem.
och redan nu, efter sex veckor så lovar jag att jag aldrig ska klaga på sverige igen.
sverige är great. sverige är toppen.
jämfört med dethär är sverige perfektion gånger tusen.
jag flyttar aldrig från europa igen.

Men jag skulle uppskatta om webbradion på p3 funkade. speciellt när man har mixtrat med den i två timmar och inte ett ljud hörs.
jatack. webbradio. nu.

och nu är dagens moraliska predikan över.
so long

i'm satisfied with my place

Oh, where have you been, my blue-eyed son?
Oh, where have you been, my darling young one?
I've stumbled on the side of twelve misty mountains,
I've walked and I've crawled on six crooked highways,
I've stepped in the middle of seven sad forests,
I've been out in front of a dozen dead oceans,
I've been ten thousand miles in the mouth of a graveyard,
And it's a hard, and it's a hard, it's a hard, and it's a hard,
And it's a hard rain's a-gonna fall.

Oh, what did you see, my blue-eyed son?
Oh, what did you see, my darling young one?
I saw a newborn baby with wild wolves all around it
I saw a highway of diamonds with nobody on it,
I saw a black branch with blood that kept drippin',
I saw a room full of men with their hammers a-bleedin',
I saw a white ladder all covered with water,
I saw ten thousand talkers whose tongues were all broken,
I saw guns and sharp swords in the hands of young children,
And it's a hard, and it's a hard, it's a hard, it's a hard,
And it's a hard rain's a-gonna fall.

And what did you hear, my blue-eyed son?
And what did you hear, my darling young one?
I heard the sound of a thunder, it roared out a warnin',
Heard the roar of a wave that could drown the whole world,
Heard one hundred drummers whose hands were a-blazin',
Heard ten thousand whisperin' and nobody listenin',
Heard one person starve, I heard many people laughin',
Heard the song of a poet who died in the gutter,
Heard the sound of a clown who cried in the alley,
And it's a hard, and it's a hard, it's a hard, it's a hard,
And it's a hard rain's a-gonna fall.

Oh, who did you meet, my blue-eyed son?
Who did you meet, my darling young one?
I met a young child beside a dead pony,
I met a white man who walked a black dog,
I met a young woman whose body was burning,
I met a young girl, she gave me a rainbow,
I met one man who was wounded in love,
I met another man who was wounded with hatred,
And it's a hard, it's a hard, it's a hard, it's a hard,
It's a hard rain's a-gonna fall.

Oh, what'll you do now, my blue-eyed son?
Oh, what'll you do now, my darling young one?
I'm a-goin' back out 'fore the rain starts a-fallin',
I'll walk to the depths of the deepest black forest,
Where the people are many and their hands are all empty,
Where the pellets of poison are flooding their waters,
Where the home in the valley meets the damp dirty prison,
Where the executioner's face is always well hidden,
Where hunger is ugly, where souls are forgotten,
Where black is the color, where none is the number,
And I'll tell it and think it and speak it and breathe it,
And reflect it from the mountain so all souls can see it,
Then I'll stand on the ocean until I start sinkin',
But I'll know my song well before I start singin',
And it's a hard, it's a hard, it's a hard, it's a hard,
It's a hard rain's a-gonna fall.




Såhär va;
jag bryr mig inte om omvärlden idag.
den kan gärna bli osynlig så länge jag får stanna i min säng och stirra på fotona på min vägg, chatta på datorn & dansa till Bob Dylan.
Jatack.

run, run, run

snart är det mid termholiday. det som är bra är att jag är ledig i två veckor. det som är dåligt är att mina betyg kommer att orsaka en massa rabalder här hemma. & jag kunde inte bry mig mindre.
jag skiter i dethär. tar det inte på allvar.


vill ha någonstans att gömma mig. en egen vrå, ett eget fönster, ett eget något.
här är man upplagd på ett fat, utsatt för alla
skärande blickar och dömande ord. jag får inte ens spreta lite utanför ramen.
man måste vara som alla andra, så där förbannat intryckt i den accepterade formen.
den accepterade normen.
den är för trång, och jag är alldeles för fel.
vidga min värld lite, snälla någon?


när är någon ens vän?
i huvudet kan man alltid låtsas.

it's the same

idag har jag haft en dag av intensivt tänkande. inte pratat med något, lyssnat på musik och tänkttänkttänkt. det är skrämmande att göra det, jag är inte van vid att tankedagar kommer så ofta som de gör här. detta medför att jag inte har något viktigt att skriva idag.

jag är bara trött och arg. och ganska liten just nu.
(jag förstår mig inte på mig själv.)


"Grazed Knees"

I'm trying not to stare, it's too late
The blankets over there, if you like
I'm broken and I'm colder than hell
I should've said I'd not come back here

Your breakfast will get cold
I really have to go

It's easier to lie and be safe
Time and time again I'm half stalled
One giant leap of faith is easy
When everyone you ask is so sure

Just give a second thought
What if we don't get caught

Just say you love me now
And forget this whole row
Just save your energy
For making up with me

intrigmakare

Okej, jag börjar redan bli bättre på dethär. Andra inlägget i september, tjihoo. Om jag börjar skriva dagbok på allvar kanske det blir lite allvarligare inledningar, men just nu testar jag bara mig själv för att se hur bra min självdisciplin är. den har vi ju inte sett så otroligt mycket utav överhuvudtaget, så den får nog börja sticka fram sina tår om den inte vill bli dödförklarad.


idag har varit en dag som jag har känt mig lite mindre malplacerad. jag har umgåtts med holländska mariette och skällt på min mattelärare riktigt ordentligt. han förklarar aldrig något, och som lärare är det en synd. en riktig idiot, om någon frågar om min åsikt.
låt oss hämta våra facklor och högafflar och dra ut monstret ur dess håla, typ.

dagens höjdpunkt var mörkrummet, alla gånger.
min fotolärare, Mr Eswood är motsvarigheten till matteläraren, på den goda sidan då.
han är nog den enda som har fattat hur fel allting känns. han kräver inget, bara att jag gör mitt bästa och är nöjd med resultatet. mörkrummet kan vända upp och ner på en hel dålig dag, faktiskt, det är en underbar känsla att man verkligen kan lyckas med 'något'.


min ambition med att täcka hela väggen med mina egna foton och planscher och dikter och lite annat smått och gott går ganska bra. jag har kanske täckt en tredjedel nu, och när jag får de nya fotona (de hänger på tork just nu) så är lite mer av den fula vita väggen borta. hurrahurra.


jag har fastnat så totalt för kings of convenience. visst, jag har haft deras skiva ett tag nu, men jag har inte haft tid att lyssna. ( skyller på skolarbete, vilket är ganska berättigat.)
vilka otroligt melodiska röster dessa norrmän har. det är ju så att man blir alldeles knäsvag och bara vill ha mer.
jag är imponerad över att de har fått mig att ha deras album på repeat i över två timmar. jag kan inte få nog. jag som är så kräsen.


tankar är något som inte lämnar mig ifred här. jag tänker alldeles för mycket. man mår inte bra av det. jag önskar att jag kunde leva mer för dagen, man är så mycket friare då. men jag kan inte. fan ta mig.

tänker på frida, igen. jag borde ringa henne, men jag har fan inte kolla på tiden i sverige. dessutom är ju folk aldrig hemma.
jag vill att frida & cina kommer hit på höstlovet. det skulle vara så vackert.

imorgon ska jag fota den indiska fruktaffären.


Arbol de la esperanza,
mantente firme!

currently idle

fyfan vad jag är dålig.
här sätter man upp en blogg och har liksom osm mål att den ska bli
stor & fin & lång samt hållas uppdaterad.
men jag är ävl bara en lat tonåring som allt och alla andra.

iallafall; jag bor i singapore nu
det är väl, för att använda Catherines ord, sugit och ibland om jag har tur åtminstone lite halvbra. jag går i en internationell skola och känner mig sådär mysigt malplacerad liksom. fnissiga människor finns det gott om, och jag himlar ofta med ögonen och sätter musiken i cd-spelaren på högsta volym för att inte höra något.
jag kommer på mig själv meed att idiotförklara alla, och det kanske inte är så fel, med tanke på hur otroligt underligt många av de jag är tvungen att umgås med varje dag är.

jag skulle vilja publicera en bild på min skoluniform här, men faktumet att min dator har windows 95 och att jag har tappat bort min digitalkamera hindrar mig. jag kan bara meddela att den skulle få armani & co att gråta.


idag har jag söndagsångest och kryper runt i min converse t-shirt, ligger i sängen och läser Linda Skugges blogg på expressen.se
Linda är fan min hjältinna. Fatta att snurra runt ett liv på det sättet, och att få allt att fungera!
jag skulle aldrig fixa det, kanske mest för att jag är alldeles för ostrukturerad. vuxenliv skrämmer mig, jag vet inte ens vad jag vill syssla med. Linda, du är en sådan förbannnat stor inspirationskälla!


jag borde verkligen ta tag i mig själv och inse att jag är här nu
& göra det bästa av det. men det är förbannat jävla svårt.
dethär med att vara exilsvensk suger.
ingen att prata meed har jag heller

Föräldrar som läser dethär:
TVINGA FÖR FAN ALDRIG ERA BARN UTOMLANDS.
det är det mest egoistiska kan göra, och era barn kommer troligen att
tänka tillbaka på det som några av sina mest traumatiska åren under deras barndom.
Kort sagt; Gör det inte, för då är ni så förbannat egoistiska att det stinker.

Hohoho. Jag kommmer att vara den enda i klassen som får ett A i kursen i kristiskt tänkande. Skadeglädje, skadeglödje.

Dessvärre har jag några ton läxor som förväntas bli gjorda, så nu måste jag slita mig från datorn.


Love, Peace & Understanding
D