silent shadows of a saturday in solitude.

obehag. jag är på fel plats

jag har sovit idag, praktiskt taget sovit bort hela dagen. jag ser ingen mening i helgerna här, och uppsatserna orkar jag inte ens fundera över att skriva. är så borta i allt jag gör att det bara blir mer komplicerat om jag försöker få någon rätsida på det. har i princip bara ätit, sovit, läst och stoppat i mig värktabletter emot stygnen. (som inte alls gör ont; jag försöker bota någon annan slags smärta.)

mitt rum är underskattat. det går att skapa totalmörker i städskrubben. vi njuter, lyssnar på teitur och sätter luftkonditioneringen på 17 grader. det känns nästan som hemma då. inte riktigt, men nästan. hade man nu haft något vettigare för sig, som typ läsa läxor eller kolla på kort eller skriva mail eller något, så hade man säkert gjort det. men jag har inget vettigt för mig. så vad gör jag?
jag somnar under mitt skrivbord.

tre timmar senare vaknar jag och ingen är hemma. det är så min familj är, som skuggor. de kommer och går, och emellanåt märker man verkligen av dem, i nästa ser man dem knappt på en vecka. det är schysst. jag äter när det passar mig numera.
ibland är det nästan som att bo ensam.

266 dagar kvar.
jag överlever, om jag får helger att samla kraft på, som denhär.
hur trist det än må låta så är lördagar min veckas höjdpunkter. då får jag vara helt ensam, utan någon som inkräktar.
jag njuter.




she kills, with foreign films, the emptiness of day to day
and i wait until the weekend comes
so i can clear this uselessness from my brain
i count the days until she arrives
those precious minutes when she is mine
as we walk from my front door to her car
we are so close and alone
but that will disappear in a room filled with the warmth
of others company
there is too much company
i hide my wounded pride and stare off into the other cars
if i could just speak the words to tell her
exactly how i feel
i count the ways that i might say it
but i know that none of them will work because
she won't feel the same
i've come this far
but i can't go through with it because the truth would hurt
too much
this hurts too much
she goes back to the west coast to drink in the sunshine
and i will stay here in these dead plains
and try to make a seed grow
and i would pray for rain
if i thought that that would help