hängivet

kina var speciellt. jag drömmer fortfarande om det. känslorna, smakerna, dofterna, färgerna. one of a kind. jag förändrades där, insåg saker. hittade kanske mig själv lite smått. frid.
jag kände sådan frid.


jag märker att vissa människor har glidit ifrån mig. att människor förändras. jag tycker inte om att människor förändras, det ör mig osäker. och rädd. jag tror ibland att jag inte förändras alls, att jag är samma person som jag var när jag var 13. det är en skrämmande tanke, men den lämnar mig ingen ro. tänk om jag fortfarande är den personen rent psykiskt? vem vet det, egentligen?

har packat det mesta inför thailand. jag förstår ärligt talat inte vad jag ska göra där. jag menar, folket i klassen är inte direkt något att hurra för, och jag känner mig inte alls hemma bland dem. öva samarbete i nio dagar? vilket skämt.
nåja. umbäranden är karaktärsgrundande.

appropå karaktärsgrundande; min far skulle göra stor succé med en gnutta ödmjukhet i sin personlighet. det skulle hela familjen må bra av.

igår var jag på bio själv. corpse bride. det är en underbar film, den gjorde mig så glad. grämer mig dock över att jag inte har sett kalle & chokladfabriken, men den får man väl köpa på dvd när den kommer ut istället. här gör den det rätt snart.


känner tröttheten i kroppen
den är evig, denhär tröttheten
dags att göra något åt det

monotont

ok, igår var jag helt enkelt bara för lat för att skriva något. ingen djup och svår anledning här inte, jag var helt enkelt bara trött.
så trött.


jag fick namnet Lai igår. det var det största som hände. Lai betyder "att röra sig" på koreanska. jag är tydligen så rastlös, att det passade mig. och det är väl på sitt vis sant, jag har blivit rätt sjukt rastlös. jag sysselsätter mig hela tiden, när jag inte sover. jag har läst tjugo böcker sedan jag kom hit. det är ju nästan en bedrift.

idag var jag hemma hos mariette och såg på film, interview with the vampire. jag måste säga att jag är besviken. den var ju nästan vidrigt dålig.
mariettes hus är hur stort som helst. det får vår lägenhet att likna en skokartong. jag måste säga att jag inte förstår vad hennes tre människor stora familj behöver dessa enorma ytor till.
i lägenheten ovanför min bor en familj med fyra barn. barnen är mellan två och sex. den familjen skulle behöva det huset, de ytorna bättre. barn behöver plats att leka på. och dehär lägenheterna är knappast ideala för det syftet. vardagsrummet är lika stort som mitt rum hemma.
hur människor slösar pengar här är något som skrämmer mig. det verkar inte som att de vet vad man kan göra med dem. jag har blivit sparsam sen jag kom hit. det enda jag slänger ut pengar på är mina cd-skivor.

jag finner inget nöje i människor. det är starkt.
jag föredrar att vara för mig själv. hoppas att det inte fortsätter när jag kommer hem. det skulle ju bara vara .. bleh. vill inte ens tänka på det.
det är så avläset nu. allt är så avlägset. jag bara släpar mig igenom. det är lättast så, att inte tänka.

jag skriver noveller nu för tiden. har lagt poesin på hyllan, det kändes bäst så. allt skulle ändå blir så förvrängt och fel om jag försökte. bäst att hålla sig till påhittade världar då. alex är den enda som har fått läsa.
är ni intresserade så får ni fråga.

(kommentarer uppskattas av denhär människovarelsen, om någon nu läser om hennes förehavanden)

nu ska jag skriva mer om mina senaste fantasifoster.
och förresten åker jag till Kina imorgon, så det blir nog inte mer skrivet här på en vecka eller så

farewell

duelleringskonst

dagen;
jag har sovit idag, det sättet jag överlever helgerna på. jag kommer att kunna vara uppe dygnet runt nästa år med tanke på all extra energi jag borde samla genom att sova så mycket. det märkliga är att jag inte riktigt förstår vart den tar vägen, för hur mycket jag än sover känner jag mig bara tröttare. jag är fan bara säker under täcket i min säng, med mobilen inom räckhåll. förlåt c, förlåt h, för att jag bombarderar er med min ångest och mina tvivel i textform. jag vet ju att ni bryr er om mig, men här känner man det inte.

jag har kommit på felet med denhär staden.
allt är så TOMT. jag menar allvar, det är så själlöst. det är som att någon kom hit, tänkte, "aha, här bygger vi en storstad, men vi glömmer att förälska oss i platsen först!"
det är nog så det var. för ingen här är förälskad i ön ingen här tycker att allt är så bra, egentligen. all denhär harmonin mellan raser, all denhär fejkpatriotismen får mig att bara vilja skratta hånfullt. jag menar, allvarligt. jag är mer av en patriot gentemot Sverige än vad dessa människor är eller någonsin kommer att vara. och då bör det påpekas att jag inte alls tycker att Sverige är bäst & så. men här vill de liksom ge sken av att alla tycker om landet och varandra, och då går det som det går. en snygg plastig fasad, men inget som är värt att upptäcka under ytan. man ser allt redan vid första anblicken. rasismen mella folkgrupperna ligger där och bubblar. och jag som europé blir särbehandlad. kolinialismen sitter kvar i dehär folkens medvetanden. det är nästan äckligt när folk inte sätter sig bredvid mig på bussen, eller av 'respekt' inte ser mig i ögonen. för det gör ingen. idag har jag sökt ögonkontakt på gatan i fyra timmar. jag fick kanske tre sekunder sammanlagt.
jag önskar nästan att jag var asiat, då skulle dethär vara så mycket enklare.
jag dissar kolonialism och särbehandling.


var på bio idag, såg någon ny film med jackie chan, "The Myth"
den var väldigt , hur ska man säga .. kinesisk. det var jag och femtio kineser i biosalongen. kineserna skrattade på väldigt konstiga delar av filmen. men det kanske bara var jag som inte förstod humorn. för det måste tilläggas, det är inte någon av de där hollywoodproduktionerna när jackie chan spelar galen-kines-som-just-har-rymt-från-maffian/kinesisk hämtmatsrestaurang/galen multimiljardär-fimlerna. dethär var något annat, något mer sublimt. jag undrar om jag kan beskriva det på rätt sätt. troligen inte.


konflikterna med mina föräldrar blir alltmer intensiva. det ska bli spännande och se vart det leder. jag har tappat all respekt för dem, mer nu än innan. mamma skäller alla småsaker på mig och tvingar mig göra allt hushållsarbete. hon är töntig som tror att hon kommer åt mig på det sättet, att hon inte har fattat att jag bara stänger av och inte tar till mig hennes skäll längre. det är remarkabelt hur långt borta jag kan vara i huvudet när hon skriker och går på. nåväl. det har bara rätt att pågå i två år till, och blir jag ännu bättre på att ignorera kanske jag slutar att ens se hennes gnäll, tjat och skäll.
man blir immun med tiden.


usch. nu är jag trött igen. dags att sova bort resten av helgen. vid nästa tillvaknande skriver jag igen, när det nu må bli. just nu känner jag att zombieblodet börjar sega sig uppåt mot hjärnan. det är inget gott tecken.

like someone in trance

vems hushållsego är du?


idag har jag sjungit lars winnerbäcks kom änglar för fyrahundra personer som inte förstod ett ord, säkert något av det meningslösaste jag har gjort, och kommer att göra i mitt liv. men jag fick applåder. och jag log lite. det var väl ganska bra ändå, inser jag lite såhär i efterhand.
jag har sålt mat också. nepalesisk mat. den tog slut på en timme. trehundra portioner. vi var fyra personer som höll i det hela, jag var ytterst ansvariga. jag har slevat upp så mycket ris idag att jag inte vill se ris igen på sisådär tre-fyra månader. men, för en god sak. vi hjälper barnarbetare i nepal att få utbildning och någonstans att bo. på något sätt känns det som att man kan öra en liten skillnad i världen geno att bidra med något man kan. och jag kan ju faktiskt sleva upp ris.


jag har kört på ett matteprov idag också. fast det var väl ingen nyhet. jag förlikar mig med tanken på IG, och ska jag vara ärlig så betyder det inte alltför mycket. jag är här för upplevelsen, för kulturkrockarna. och om jag lär mig tillräckligt för mitt eget huvud är jag mer än nöjd. sedan kan mr davies ge mig vilket betyg han vill och berätta hur hopplös jag är för allt och alla. jag bryr mig ärligt talat inte. gör det honom lycklig, fine. jag har så mycket mer att bry mig om.

imorgon ska jag måla igen. tavlan börjar ta form. om den blir fin ger jag den till sinan i födelsedagspresent.
vi har kommit varandra mycket närmare nu, sinan och jag. han kramar mig, och jag ler emot honom. jag fick till och med luta mig emot hans axel i taxin hem. jag tror att jag tycker om den människa han håller på att formas till. ibland var jag verkligen orolig för vilken sorts person han skulle bli, men det finns ett stort lugn och en stor visdom i min lille bror, som saknas hos både mig och min far, för att inte tala om min mor. jag tror att han kommer att vara den som ändrar världen, om någon i min familj nu gör det. han är så mycket mer än vad jag någonsin kommer att bli. det är med stolthet och viss avundsjuka jag säger det. ibland skulle jag vilja ha hans lugn.
intensivitet är så påfrestande för mig också i längden.

björk.
jag ska lyssna på björk
sen ska jag sova
jag är verkligen bara så otroligt
trött.

vatten

jag drömmer mig bort så mycket. det är kanske därför som dagarna går fortare, åtminstone i mitt huvud. jag inbillar mig att det inte är så lång tid kvar. jag väntar på att kliva på det där planet som är boarding stockholm.
jag LEVER FÖR ögonblicket jag går genom gången, känslan av seger när jag ser denhär själlösa staden minska till ett obetydligt ingenting under flygplanets vingar.
jag har aldrig längtat såhär intensivt.


idag är inte värd att komma ihåg i ordform. jag vill inte komma ihåg dethär dagarna.
det är inte värda något.
jag fokuserar framåt, varje dag är ytterligare några timmar undantrampade på dethär svarta året.
tänk att man kan känna minuter svalla över kroppen,
sekunder rinna som droppar och
hundradelar att flyga i luften bara man
skakar på
huvudet.

i've missed your point, dear.

idag har varit en svår dag, på många sätt. jag försöker inse vad det är jag gör fel i mina tankar som inte får dem att klaffa. jag får inget att klaffa. fan ta mig.
önskar bara att inte denhär värmen gjorde mig så konstig i huvudet.
jag tycker att jag förstod saker så mycket bättre på gatorna i stockholm. då hade man fötterna på marken på ett helt annat sätt än här. här är jag mest för att jag är tvungen. framtiden väntar runt hörnet.

jag ser fram emot dendär tiden när alla studier är avslutade, när jag har min lägenhet på söder och jobbar som fotobiträde eller något lite halvsunkigt. jag kanske inte tjänar så mycket pengar, jag kanske inte har så mycket materialla prylar, men jag känner att jag skulle vara så lycklig av att leva så.
jag behöver några saker;

kamera
katt
krukväxter
egen lägenhet
kokplatta
lakan
madrass
bärbar dator
musik
ett jobb jag trivs med

& den personen jag vill dela allt dethär med.

sedan är mitt liv fyllt. jag kanske vill ha ett litet barn också, men på det stora hela kräver jag inte särskilt mycket. livet är för kort för att samla på sig en massa materiella ting. jag vill bara ha tillräckligt för att leva ett liv jag kan vara tillfreds med. jag är inte rädd för att dö. jag lever hellre kort och idealistiskt än långt och materiellt tryggt.
vem bryr sig om att sätta märken i världshistorien? jag vill ha berört de människor som passerar mig eller som jag passerar på livsstigen. om jag ger människor något, om jag inte bara är en intetsägande spegelbild, då har
jag gjort något som åtminstone jag är stolt över. då har jag berört den lilla människan på det lilla planet. det är det som gör skillnaden. inte att starta ett världskrig eller vara en lismande politiker.

hur jag berör människor, det får vi se. om jag gör det genom den där fotografikarriären eller om det blir på något annat sätt, det får mig se.
önskar att jag kunde skriva, då kunde det bli på den vägen. men allt jag skriver är för patetiskt och självcentrerat för att tala till någon vidare publik. sorgligt men sant.

nu borde jag nog gå härifrån. mina tankar förvirrar mig.