duelleringskonst

dagen;
jag har sovit idag, det sättet jag överlever helgerna på. jag kommer att kunna vara uppe dygnet runt nästa år med tanke på all extra energi jag borde samla genom att sova så mycket. det märkliga är att jag inte riktigt förstår vart den tar vägen, för hur mycket jag än sover känner jag mig bara tröttare. jag är fan bara säker under täcket i min säng, med mobilen inom räckhåll. förlåt c, förlåt h, för att jag bombarderar er med min ångest och mina tvivel i textform. jag vet ju att ni bryr er om mig, men här känner man det inte.

jag har kommit på felet med denhär staden.
allt är så TOMT. jag menar allvar, det är så själlöst. det är som att någon kom hit, tänkte, "aha, här bygger vi en storstad, men vi glömmer att förälska oss i platsen först!"
det är nog så det var. för ingen här är förälskad i ön ingen här tycker att allt är så bra, egentligen. all denhär harmonin mellan raser, all denhär fejkpatriotismen får mig att bara vilja skratta hånfullt. jag menar, allvarligt. jag är mer av en patriot gentemot Sverige än vad dessa människor är eller någonsin kommer att vara. och då bör det påpekas att jag inte alls tycker att Sverige är bäst & så. men här vill de liksom ge sken av att alla tycker om landet och varandra, och då går det som det går. en snygg plastig fasad, men inget som är värt att upptäcka under ytan. man ser allt redan vid första anblicken. rasismen mella folkgrupperna ligger där och bubblar. och jag som europé blir särbehandlad. kolinialismen sitter kvar i dehär folkens medvetanden. det är nästan äckligt när folk inte sätter sig bredvid mig på bussen, eller av 'respekt' inte ser mig i ögonen. för det gör ingen. idag har jag sökt ögonkontakt på gatan i fyra timmar. jag fick kanske tre sekunder sammanlagt.
jag önskar nästan att jag var asiat, då skulle dethär vara så mycket enklare.
jag dissar kolonialism och särbehandling.


var på bio idag, såg någon ny film med jackie chan, "The Myth"
den var väldigt , hur ska man säga .. kinesisk. det var jag och femtio kineser i biosalongen. kineserna skrattade på väldigt konstiga delar av filmen. men det kanske bara var jag som inte förstod humorn. för det måste tilläggas, det är inte någon av de där hollywoodproduktionerna när jackie chan spelar galen-kines-som-just-har-rymt-från-maffian/kinesisk hämtmatsrestaurang/galen multimiljardär-fimlerna. dethär var något annat, något mer sublimt. jag undrar om jag kan beskriva det på rätt sätt. troligen inte.


konflikterna med mina föräldrar blir alltmer intensiva. det ska bli spännande och se vart det leder. jag har tappat all respekt för dem, mer nu än innan. mamma skäller alla småsaker på mig och tvingar mig göra allt hushållsarbete. hon är töntig som tror att hon kommer åt mig på det sättet, att hon inte har fattat att jag bara stänger av och inte tar till mig hennes skäll längre. det är remarkabelt hur långt borta jag kan vara i huvudet när hon skriker och går på. nåväl. det har bara rätt att pågå i två år till, och blir jag ännu bättre på att ignorera kanske jag slutar att ens se hennes gnäll, tjat och skäll.
man blir immun med tiden.


usch. nu är jag trött igen. dags att sova bort resten av helgen. vid nästa tillvaknande skriver jag igen, när det nu må bli. just nu känner jag att zombieblodet börjar sega sig uppåt mot hjärnan. det är inget gott tecken.